Året började inte riktigt som tänkt

Tisdag, 10 januari. Veterinären kom ut för rinnande ögon efter att Maali stått och blundat med båda ögonen i hagen. Besöket tog drygt en timme. Mycket irriterad i vänster öga och irriterad i höger. Båda ögonen fick färg i för att markera för herpes-infektion och skador på hornhinnan. Båda var negativa. Båda ögonen topsades och provtagning gjordes. Maali förskrevs Flunixin (2 påsar, en gång per dag i 15 dagar, för att hindra djupare infektion i ögat), Fucithalmic (2 gånger per dag, ögonsalva för lindring av lokal infektion) och Isoptoatropin (2-3 gånger per dag, pupillvidgande droppar för att pupillen inte skulle ”knipa” och riskera att fastna).

Fredag, 13 januari kunde provsvaren bekräfta mycoplasma-infektion i vänster öga. Fucithalmic byttes ut mot Chloromycetin ögonsalva, 3-4 gånger per dag, som är mer effektiv än den tidigare bredspektra-salvan. Total behandlingstid beräknades till ca tre veckor från första veterinärbesöket.

Fredag, 20 januari var det återbesök. Båda ögonen var nu avsevärt mycket bättre och tårflödet hade upphört helt. Fortfarande viss kvarstående irritation i vänster öga, men marginellt jämfört med tidigare. Nya färgprover gjordes och fortfarande negativt. Tops i vänster öga. Senare under eftermiddagen bekräftade provsvaren att mycoplasma-infektionen var borta. Fortsatt behandling med salva till och med sista januari. Symptomfri sedan ungefär en vecka efter besöket, dock fortfarande viss pupillförstoring från ögondropparna.

Söndag, 29 januari. Något skrämmer brudarna i hagen så att någon (Iza?) springer igenom brädstaketet och Maali trampar sig mitt fram på vänster bak, precis under kotan. Ingen större fara, som tur var, men behandling med Microcid, antibakteriell kräm och immobiliserande omslag första två dagarna. Därefter mindre omslag. Sedan 1 februari utan omslag.

20170129_150344

20170129_154110

Ett blankt blad

Ja gott folk, nu har vi ett nytt år och som alla vet så är det som ett nytt blankt blad. Vem vill inte fylla sitt nya år med så många positiva saker som möjligt? Frågan är om det ens är möjligt att vända vardagsbekymmer till enbart positiva känslor? Går det att vända en lång negativ period till positiv erfarenhet på en enda dag? Det kan vara lättare sagt än gjort, men nu gör vi ett försök!

Med det nyligen avklarade nyåret i bagaget känns det ljust och nu finns det en känsla av hoppfullhet med i bilden. Nu har jag en planering för min och Maalis träning, och det känns bra att börja vårt nya år tillsammans.

maali-01

 

Nu var det ett tag sedan

Tiden går fort fast man har tråkigt, nä skämt åsido så har de senaste månaderna varit rätt tunga. Slutade med medicinen och blev katastrofalt dålig, provade två andra sorter som inte fungerade bra alls. Så nu är jag tillbaks på den första medicinen igen, ångesten och allt sådant är mycket bättre på denna men den stora nackdelen är tröttheten. Hellre trött än nattsvart i sinnet, fy f*n vad tungt det varit alltså.
Jag går fortfarande till psykologen i Stockholm som jag tyckte var så bra. Vi har haft ett rehab-möte med chefen och FK, dock kom de bara fram till att jag var för dålig för att arbeta och att min psykolog skulle skicka in en remiss till psykiatrin, det blir den tredje som skickas dit nu eftersom de inte verkar tycka att jag är nog dålig fast jag nu varit hemma i två år… förjäkligt! Hade jag fått rätt hjälp direkt så hade jag varit tillbaks i arbete sedan länge, det kom dom dock fram till på rehab-mötet.

Hästarna fick besök av tandläkaren härom dagen men det tänkte jag skriva lite mer om i ett annat inlägg. Just nu går de bara i hagen, vi har inte fått på snösulor och de får styltor. Var riktigt peppad för någon dag sedan och satt upp på Maali för att skritta lite på vägen, det blev en kort tur eftersom hon höll på att dra omkull när hon halkade.

Här är årets gran

3 steg i galopp

I skymningen gav vi oss ut jag, Maali och Micke. Jag hade en önskan idag och det var att prova på att galoppera. Innan vi drog ut så fick jag lite peptalk av finaste Katarina som har sin Akhal-teke Muar. Katarina har ridit galoppörer sedan innan och hon hade en del råd att delge mig. Tack gumman!

Glada i hågen traskade vi iväg till vallen som ligger precis bredvid hagen. Maali kändes rätt avslappnad, glad och lite nyfiken, öronen framåt och lugna steg. Det var sen lite senare när vi travade som stressen kom över henne. Traven var blad det sämsta jag varit med om och våra 3 steg i galopp var katastrofalt dåliga. Hon bet tag i betett och ville springa åt vänster, jag däremot ville till höger… Ja ni kan tänka er vilket under det var att jag satt kvar… Hahaha!
Gullgumman blev stressad av hela grejen och trixade runt med bettet så tungan låg över, antar att det berodde på att jag fick lov att ge ledande tygeltag. För just den grejen har hon inte gjort på länge, lagt tungan över bettet.

Ja ja, nu har jag i alla fall provat och nu backar vi tillbaks något steg. När hon känns trygg och fin i traven så kan vi kolla på galoppen igen, hon har mycket i bagaget min lilla tjej. Det jag önskar allra mest nu, är att vi ska kunna rida ut och bara njuta och att hon blir trygg med bettet igen så hon har tungan under, annars får jag hitta på något annat.

10 st nya gråa hårstrån idag då… hahaha! Jag har ingen som helst lust att rida eller ens vara på vår lilla ridbana just nu, så därför rider vi bara ut för tillfället.

Har lite funderingar om att kolla med de som har travbana här i krokarna och se om man kan få hyra in sig någon gång i veckan. Hur roligt skulle inte det vara?
En preppad fin bana där man kan jogga lite och hästarna får jobba lite mer med kondition och framförallt får de sträcka ut.

Sen håller vi även på att kolla efter ett ridhus i närheten där vi får löshoppa och rida dem. Många drömmar, det börjat bli dags att transportträna dem alla också.

Sjöhästar H. reidi och H. barbouri

Hittade en massa bilder ikväll på ett forum (Saltvattensguiden) från tiden då jag hade sjöhästar. Jag har i största delen av mitt liv haft akvarium men nu har det hunnit gå 4 år utan, helt klart dags att skaffa sig ett igen. Även denna gång ska jag ha sjöhästar.

Japp, så får det bli! Om 1 år eller lite mer så ska det stå ett akvarium här hemma, måste bara bygga om huset lite så jag har plats för det. Sen kan det vara bra att ha Micke med i planen också, allt som är nischat kostar multum. Dock har jag ett ess i rockärmen… att ha saltvattensakvarium kräver oftast väldigt mycket teknik, alltså prylar med diverse jobbiga inställningar och sådant. Micke älskar teknik och att få fundera på märkliga saker, jag kommer att sälja in idéen så han blir jättesugen. Han kan kanske till och med få välja vilken skummare, pumpar och belysning vi ska ha. Hahaha… jag är så jäkla nöjd över mig själv just nu! Nu kanske ni anar hur det gick till när jag fick mina två Akhal-tekeer.

Här är bilder på raringarna jag hade, jösses så jag saknar dem alla!

H. reidi

H. barbouri

Man ska tydligen sova tillsammans, ser ni alla 5?

Dans

Jobbigt att försöka imponera på någon som bara vill leta mat. Honan är gul

Harold var så himla mysig, han fick bo i sumpen som är ett akvarium under huvudkaret och där man har all teknik. Varje gång man öppnade dörren så kom han springandes för att tigga mat, det gick ingen nöd på honom… hahaha!

Uteritt på höstglad häst

Nu är det höst och då kommer allt rosa fram igen, mina favoritschabrak är från HKM Glööckler. På våra hästar ligger de kanon, sen älskar jag att de inte tappar formen efter tvätt eller är dallriga.

Jag passade på att rida ut på både Maali och Odessa helgen som var. På fredagskvällen var det kolsvart ute så då hade jag pannlampa, Maali var lite skeptisk till en början över att ljuset kom uppifrån. Det här var första gången jag red utan att Micke gick precis bredvid och snabbt kunde hjälpa till i händelse av att en situation skulle uppstå. Hon var så glad och nyfiken att hon tom och med glömde bort att hussen var med och travade ifrån honom. Jag blev lite spänd mellan varven eftersom det var första gången utan ledare och självklart så överfördes det till henne, men hon lyssnade ändå fint och gick att få stopp på. Riktigt nöjd!

Dag två med Maali var i dagsljus och då lämnade vi hussen redan vid grinden i hagen och skrittade ut på vallen själva. Det ormades lite och hon stannade några gånger för att kolla in omgivningen, men överlag gick det otroligt bra. Tog en kort sväng runt oss och grannarna och kom fram till bondens höbalar, där blev det spänt och hon försökte dra iväg. När vi gjorde halt valde jag att sitta av och leda hem henne, med tanke på att hon taktade hela resterande vägen hem så kändes det som ett smart beslut.

Odessa sen då, ja jösses alltså! Jag och Odessa gav oss ut själva i mörkret i fredags, vi har ju gjort det tusentals gånger innan så det kändes som en bra idé. Det jag hade glömt bort var att det skedde just för två år sedan, sen fick hon ju hovbensfrakturen och jag blev sjuk.
Nä fy fasiken vad mycket häst det var, hon är den av dem som är allra värst när hon blir stressad, totalt blockerad blir hon. Skulle det inte taktas så var det full fart framåt, vilket absolut inte är skönt när man rider i en barbackapadd och har tappat allt vad muskler heter. Hon lyssnade ingenting för mitt säte utan jag fick helt enkelt proa en massa eftersom jag inte vill sitta och slita henne i munnen. Under ridturen kom alla grannens kossor farandes i mörkret, men då var hon så jäkla duktig som bara stannade och kollade, klart att hon ville hälsa på dem men det ville verkligen inte jag… jag ville hem!
3 km lång var vår lilla tur.

På lördagen red även jag och Odessa på vallen i dagsljuset, det blev en kort ”må bra runda” bara eftersom jag hade så jäkla ont i kroppen efter kvällsritten. Vi gick en sväng och checkade av läget bara, hussen gick med. Kollade lite på öppna/sluta och hon svarar fantastiskt de gånger jag verkligen slappnar av och inte ”vill” för mycket och för snabbt, jag måste verkligen låta henne få gå in övningarna i sin takt. Hon är en känslig häst som svarar direkt, problemet blir när jag inte känner att hon faktiskt redan gör det jag ber om.

Man kan tro att Maali och Malidza är de som kräver mest, de som är svårast helt enkelt. Detta stämmer absolut inte, Odessa är den som är riktigt jäkla svår och nästan läskig när hon blir stressad. Om jag jämför mina tre ston så är de andra två rena lammen för tillfället, just eftersom de lärt och accepterat oss som ”ledare”.

Micke red ut på Odessa igår och det hade gått jättebra, det lönade sig verkligen att jag red ut på henne två gånger innan och att hon blev av med lite spöken. Jag ville inte att han skulle behöva ta de första uteritterna själv, han har ju inte ridit så många gånger på prinsessan i fråga.

Det här blir ett långt inlägg, men jag måste bara berätta att Iza har haft padd på ryggen två dagar i rad. Hon tyckte att det rosa schabraken var spännande först men sen ville hon bara slicka i slickeburken. Hon och Micke promenerade vid båda tillfällena och bebis verkade mer än nöjd med livet. Ska köpa en billig sadel som jag kan ha för att öva på tyngden, vill inte lägga på Prestigen nu och att det kanske händer en olycka med den.

Min lilla häst har blivit så stor i sommar

Intrampad kappa

Idag blev hästarna skodda, allt gick relativt smärtfritt. Nu när de gick in för kvällen så ser vi att Iza trampat in ena sidokappan i hoven… lätt att få tag på någon 23:00 en fredagskväll.

Ja ja, bara att ta av och lägga jodopaxomslag om vi nu ens får av skon. Varför köpte vi inte en rejäl tång senast när det här hände, så jäkla korkat! Vi har pratat om det i 2 år.
Såhär är verkligen livet med djur, det går aldrig som planerat.

Sinuskurva

Sinuskurva är nog ett litet finare ord för sista tidens mående med toppar och dalar. Idag fick jag iallafall svar från psykologen/forskaren som jag så gärna vill komma till för att få hjälp. Redan nästa vecka ska jag dit och jag längtar.

Jag har nämligen ännu en sak att lägga till i listan över saker jag inte klarar av eller orkar med längre och det är att prata i telefon. Det liksom kryper i kroppen efter ett tag och stressen går igång… hur ska jag någonsin kunna bli bra?! Ja ja, nu ligger det verkligen på proffsen att reda ut lilla trasiga mig. Allt går via jobbet så de kommer att få vara med på ett hörn, känns skönt.

Bloggen får gå på halvfart, vissa dagar har jag ork och inspiration, andra dagar är det sängen med öronproppar i som gäller. Jag har inget skydd längre mot allt som sker runt omkring mig, det som en vanlig människa kan sålla bort attackerar mig med full kraft. Det kan vara en doft, ett ljud, en känsla och om allt kommer samtidigt så är det kört.

På föreläsningen vi var på så var det alla intryck som knäckte mig. Sätt 50 personer i ett rum, ge personerna konferensgodis med prassligt papper, ha en föreläsare som visar bilder på en projektorduk som solen ligger på så det blir lite otydligt, försök att lyssna på det han säger eftersom du inte kan koncentrera dig på att läsa det som står samtidigt som han pratar, folket prasslar på med sitt godis och fönstret står litegrann på glänt och du hör människor utanför som skrattar och har det trevligt. Som toppen på moset drog anläggningen igång lite mjuk fin musik i rummet utanför… Tänk dig att du inte kan sortera och utestänga något av alla intryck fast du inte vill något hellre och att detta sker dagligen och konstant, välkommen till min vardag!

Ett tips i all välmening är att aldrig säga till någon som som lider av den här sjukdomen; men idag ser du ju pigg ut! För just den meningen startar väldigt mycket ångest, stressen går igång och pulsen går upp. Skammen kommer krypandes för det är svårt att ha en sjukdom som inte syns. Allt och då menar jag att allt, är en väl inövad fasad, mitt leende sitter på plats när jag träffar folk och det pga att det inte finns något värre enligt mig, än att möta sura människor som inte orkar engagera sig i personen denne träffar.

Jag önskar inget hellre än att få hjälp med detta och nu kanske det äntligen sker!