Den magiska 7-årsåldern och sjuka normer

Jag har sagt det tidigare men jag säger det gärna igen, vid 7-års ålder så händer det saker. Då först har mina hästar verkligen vuxit klart på höjden och istället börjat bredda sig och bli grövre, det är även först då som jag känner att det är ok att intensifiera ridträningen. Att sitta upp och rida som ”vanligt” på en häst vars ryggkotor sticker upp istället för muskler är ren och skär idioti. Man skiter helt enkelt i sitt djurs välmående.

Hur lång tid det oftast tar innan de olika tillväxtzonerna i hästens skelett sluter sig.

Jag har alltid valt sportiga hästraser som folk oftast inte tror breddar sig och musklar om sig. De varmblodiga travare och Akhal-tekeer man oftast ser är i hård träning och runt 3 års ålder. Deras kroppar är inte färdigutvecklade för fem öre, det gör ont i mig när folk börjar tro att det är normen, att det är så de ska se ut när det egentligen mest handlar om unga individer, för lite foder kombinerat med fel träning. Dock så är det ägares ignorans och ovilja att inse sin hästs välmående som gör mig mest spyfärdig. Man ser enbart till sig själv och sina behov och inte individen som vigt sitt liv åt en, att döma ut djuret för att sedan kort därefter ta bort det blir vardagsmat.

 
Maali 3-år och i galoppträning, insjunken manke, ingen överlinje och höftben som sticker ut. En fin Akhal-teke som kostade där efter. 

Maali 7-år, överlinjen börjar ta sig och hon börjar fylla ut manken. Ryggmuskler byggs på och hela hästen blir grövre, hon bär sig oroligt mycket bättre. En fin häst som trivs och är redo att bygga mer muskler och bränna lite fett. Inga muskler utan fett är bra att ha i bakhuvudet. 

Annonser

Sorgen är fortfarande övermäktig

Att Odessa inte finns längre har dragit ner mig i en rejäl svacka. Det har tagit månader innan jag kunnat gå ut i stallet utan att bryta ihop. Hennes vackra huvud var det första man såg när man kommit igenom syrenhäcken. En sådan liten sak som att sudda ut hennes namn och foderstat ifrån whiteboarden tog tid och gav ordentlig ångest, så slutgiltigt och hemskt. Micke tömde hennes box lite i taget, när väl dagen kom och den stod där tom så grät vi. Jag tror inte att någon av oss någonsin har gråtit så mycket som vi gjort sedan vi fick beskedet, känslan av att inte fått krama om henne en sista gång, att få veta på telefon att hon var borta… nä fy fan!

Vi fantiserade länge om att veterinären råkat ringa fel ägare, men när hennes grimma och svansfläta kom hem igen så insåg vi att det var kört.

Jag har inte klarat av att skriva om det här, sorgen har kvävt oss och all ork har försvunnit. Min älskade vackra Odessa.

Hon har sitt träns, svansfläta och makulerade pass i ett skåp i vardagsrummet. Hon har till och med fått sin namnskylt uppsatt på vitrindörren.

Älskade vackra, busiga och kloka tjej


 

Odessa är sjuk

På kvällen i fredags blev Odessa sjuk, först misstänkte vi kolik men hon bajsade några gånger under promenaden. Hon ville inte riktigt gå och hade 39,5 i feber. Eftersom hon vanligtvis ligger rätt lågt i temp, 36,7°C, så kom veterinären ut. Hon var inte förstoppad så det gavs febernedsättande, kramplösande och några liter dropp för att hon inte skulle bli uttorkad. 

Lördag morgon och fortfarande feber, det var bara att ringa veterinären och de ville att vi skulle kolla om Ultuna hade någon box ledig på isoleringen, det hade de inte just då men de höll på att sanera en box. Så veterinären kom ut till oss igen, samma saker gjordes som på fredagen, men nu försökte de även att ta ett prov med bukvätska för att se om hon hade någon inflammation. De fick inte ut någon vätska alls vilket var bra. Odessa blev lite bättre av febernedsättande men det varade bara någon timme.

Ultuna kontaktades ännu en gång och nu var boxen klar så det var bara till att lasta prinsessan och åka dit. Hon var så jäkla duktig och gick på transporten på andra försöket, stod som ett ljus hela vägen.

När vi kom fram fick hon gå in i sin box och iom att vi var på isoleringen då fick jag och Micke vänta med henne i den tills de spritat undersökningsrummet. Hon tempades och hade 40,2°C i feber. Dropp sattes in fort och undersökningar gjordes, lilla gumman var så sjuk men lät ändå inte veterinären kolla hennes mun. Jag fick däremot röra så veterinären kunde få se. Just att veterinären valde att göra på detta sätt istället för att stressa henne gjorde mig väldigt glad.

Proverna som togs visade inget konstigt, så nu inväntar vi labbets resultat på om det kan vara anaplasma.

Odessa är kvar på Ultuna och det känns tungt att inte ha henne hemma. Det var hemskt att köra med en tom transport hem. 


Året började inte riktigt som tänkt

Tisdag, 10 januari. Veterinären kom ut för rinnande ögon efter att Maali stått och blundat med båda ögonen i hagen. Besöket tog drygt en timme. Mycket irriterad i vänster öga och irriterad i höger. Båda ögonen fick färg i för att markera för herpes-infektion och skador på hornhinnan. Båda var negativa. Båda ögonen topsades och provtagning gjordes. Maali förskrevs Flunixin (2 påsar, en gång per dag i 15 dagar, för att hindra djupare infektion i ögat), Fucithalmic (2 gånger per dag, ögonsalva för lindring av lokal infektion) och Isoptoatropin (2-3 gånger per dag, pupillvidgande droppar för att pupillen inte skulle ”knipa” och riskera att fastna).

Fredag, 13 januari kunde provsvaren bekräfta mycoplasma-infektion i vänster öga. Fucithalmic byttes ut mot Chloromycetin ögonsalva, 3-4 gånger per dag, som är mer effektiv än den tidigare bredspektra-salvan. Total behandlingstid beräknades till ca tre veckor från första veterinärbesöket.

Fredag, 20 januari var det återbesök. Båda ögonen var nu avsevärt mycket bättre och tårflödet hade upphört helt. Fortfarande viss kvarstående irritation i vänster öga, men marginellt jämfört med tidigare. Nya färgprover gjordes och fortfarande negativt. Tops i vänster öga. Senare under eftermiddagen bekräftade provsvaren att mycoplasma-infektionen var borta. Fortsatt behandling med salva till och med sista januari. Symptomfri sedan ungefär en vecka efter besöket, dock fortfarande viss pupillförstoring från ögondropparna.

Söndag, 29 januari. Något skrämmer brudarna i hagen så att någon (Iza?) springer igenom brädstaketet och Maali trampar sig mitt fram på vänster bak, precis under kotan. Ingen större fara, som tur var, men behandling med Microcid, antibakteriell kräm och immobiliserande omslag första två dagarna. Därefter mindre omslag. Sedan 1 februari utan omslag.

20170129_150344

20170129_154110

Ett blankt blad

Ja gott folk, nu har vi ett nytt år och som alla vet så är det som ett nytt blankt blad. Vem vill inte fylla sitt nya år med så många positiva saker som möjligt? Frågan är om det ens är möjligt att vända vardagsbekymmer till enbart positiva känslor? Går det att vända en lång negativ period till positiv erfarenhet på en enda dag? Det kan vara lättare sagt än gjort, men nu gör vi ett försök!

Med det nyligen avklarade nyåret i bagaget känns det ljust och nu finns det en känsla av hoppfullhet med i bilden. Nu har jag en planering för min och Maalis träning, och det känns bra att börja vårt nya år tillsammans.

maali-01