Maali och Malidza njuter av snön

Kan man bli annat än glad över att ens hästar verkar njuta av snön? Maali ska snart sättas igång igen, hon känns stark och fin nu så jag tror att den lite längre vilan varit bra för henne. 

Även Malidza ska börja tränas igen och framförallt ridas in, men först ska tandläkaren checka av så allt ser bra ut. Hon har tappat ett gäng tänder och periodvis så har det varit jobbigt för henne med värk och obehag. Hon har även vuxit oroligt mycket på höjden och det passade ju bra eftersom Micke är rätt lång. 

Cellgifterna är avklarade och än så länge så går det åt helt rätt håll, han mår rätt bra och känns stark fast han gått ner mycket i vikt och tappat allt hår… även skägget. Vi är även i isolering just nu eftersom hans röda blodkroppar och immunförsvar bryts ner, så vi firar jul själva i år. 

Jag har slutat med mina antidepressiva och lider av helt sjuka biverkningar, det är tungt just nu men jag känner ändå att suget för saker och ting långsamt kommer tillbaks. Helt sjukt egentligen att de ger en sådana här tabletter, idag är jag nog bara 10 % av den personen jag egentligen är… allt annat har tabletterna kvävt med sina bieffekter och det är därför som jag nu fått nog och slutar. Ska jag vara riktigt ärlig så tror jag att vila hade varit bättre än att bli itvingad det här giftet. Men försäkringskassan har tydligen svårt att långtidssjukskriva utan medicinering, helt jäkla sjukt att det får gå till såhär. Jag har hur mycket olika antidepressiva tabletter som helst här hemma, men har än idag inte fått någon riktig hjälp för stresshantering och allt. Jag har alltså varit sjukskriven för utmattningssyndrom i 3 år och bara fått tabletter och dem har jag fått av mina olika husläkare, inte en enda person som har riktig kunskap om hur de egentligen påverkar min kropp har jag fått träffa… JA, med all rätt så är jag bitter!

Bieffekterna som jag har nu är riktigt obehagliga, migrän, stort illamående så man tror att man ska kaskadspy, fokuseringsproblem eftersom det inte känns som att hjärnan är ihopkopplad med kroppen. Men för varje dag som går så känner jag mig ändå gladare i själen och därför är det värt det. Nästa år ska fan bli ett bra år!

Annonser

Cellgifter på måndag

Min man har drabbats av cancer, en operation är genomförd och nu påbörjas cellgifterna på måndag enligt plan. Jag känner mig spyfärdig och rädd eftersom han är min klippa, personen som alltid finns där… personen man kan vända sig till om man har det jobbigt. 

Nu är det upp till mig, nu är det jag som ska vara stark…

Den magiska 7-årsåldern och sjuka normer

Jag har sagt det tidigare men jag säger det gärna igen, vid 7-års ålder så händer det saker. Då först har mina hästar verkligen vuxit klart på höjden och istället börjat bredda sig och bli grövre, det är även först då som jag känner att det är ok att intensifiera ridträningen. Att sitta upp och rida som ”vanligt” på en häst vars ryggkotor sticker upp istället för muskler är ren och skär idioti. Man skiter helt enkelt i sitt djurs välmående.

Hur lång tid det oftast tar innan de olika tillväxtzonerna i hästens skelett sluter sig.

Jag har alltid valt sportiga hästraser som folk oftast inte tror breddar sig och musklar om sig. De varmblodiga travare och Akhal-tekeer man oftast ser är i hård träning och runt 3 års ålder. Deras kroppar är inte färdigutvecklade för fem öre, det gör ont i mig när folk börjar tro att det är normen, att det är så de ska se ut när det egentligen mest handlar om unga individer, för lite foder kombinerat med fel träning. Dock så är det ägares ignorans och ovilja att inse sin hästs välmående som gör mig mest spyfärdig. Man ser enbart till sig själv och sina behov och inte individen som vigt sitt liv åt en, att döma ut djuret för att sedan kort därefter ta bort det blir vardagsmat.

 
Maali 3-år och i galoppträning, insjunken manke, ingen överlinje och höftben som sticker ut. En fin Akhal-teke som kostade där efter. 

Maali 7-år, överlinjen börjar ta sig och hon börjar fylla ut manken. Ryggmuskler byggs på och hela hästen blir grövre, hon bär sig oroligt mycket bättre. En fin häst som trivs och är redo att bygga mer muskler och bränna lite fett. Inga muskler utan fett är bra att ha i bakhuvudet. 

Sorgen är fortfarande övermäktig

Att Odessa inte finns längre har dragit ner mig i en rejäl svacka. Det har tagit månader innan jag kunnat gå ut i stallet utan att bryta ihop. Hennes vackra huvud var det första man såg när man kommit igenom syrenhäcken. En sådan liten sak som att sudda ut hennes namn och foderstat ifrån whiteboarden tog tid och gav ordentlig ångest, så slutgiltigt och hemskt. Micke tömde hennes box lite i taget, när väl dagen kom och den stod där tom så grät vi. Jag tror inte att någon av oss någonsin har gråtit så mycket som vi gjort sedan vi fick beskedet, känslan av att inte fått krama om henne en sista gång, att få veta på telefon att hon var borta… nä fy fan!

Vi fantiserade länge om att veterinären råkat ringa fel ägare, men när hennes grimma och svansfläta kom hem igen så insåg vi att det var kört.

Jag har inte klarat av att skriva om det här, sorgen har kvävt oss och all ork har försvunnit. Min älskade vackra Odessa.

Hon har sitt träns, svansfläta och makulerade pass i ett skåp i vardagsrummet. Hon har till och med fått sin namnskylt uppsatt på vitrindörren.

Älskade vackra, busiga och kloka tjej


 

Odessa är sjuk

På kvällen i fredags blev Odessa sjuk, först misstänkte vi kolik men hon bajsade några gånger under promenaden. Hon ville inte riktigt gå och hade 39,5 i feber. Eftersom hon vanligtvis ligger rätt lågt i temp, 36,7°C, så kom veterinären ut. Hon var inte förstoppad så det gavs febernedsättande, kramplösande och några liter dropp för att hon inte skulle bli uttorkad. 

Lördag morgon och fortfarande feber, det var bara att ringa veterinären och de ville att vi skulle kolla om Ultuna hade någon box ledig på isoleringen, det hade de inte just då men de höll på att sanera en box. Så veterinären kom ut till oss igen, samma saker gjordes som på fredagen, men nu försökte de även att ta ett prov med bukvätska för att se om hon hade någon inflammation. De fick inte ut någon vätska alls vilket var bra. Odessa blev lite bättre av febernedsättande men det varade bara någon timme.

Ultuna kontaktades ännu en gång och nu var boxen klar så det var bara till att lasta prinsessan och åka dit. Hon var så jäkla duktig och gick på transporten på andra försöket, stod som ett ljus hela vägen.

När vi kom fram fick hon gå in i sin box och iom att vi var på isoleringen då fick jag och Micke vänta med henne i den tills de spritat undersökningsrummet. Hon tempades och hade 40,2°C i feber. Dropp sattes in fort och undersökningar gjordes, lilla gumman var så sjuk men lät ändå inte veterinären kolla hennes mun. Jag fick däremot röra så veterinären kunde få se. Just att veterinären valde att göra på detta sätt istället för att stressa henne gjorde mig väldigt glad.

Proverna som togs visade inget konstigt, så nu inväntar vi labbets resultat på om det kan vara anaplasma.

Odessa är kvar på Ultuna och det känns tungt att inte ha henne hemma. Det var hemskt att köra med en tom transport hem.