Odessa är sjuk

På kvällen i fredags blev Odessa sjuk, först misstänkte vi kolik men hon bajsade några gånger under promenaden. Hon ville inte riktigt gå och hade 39,5 i feber. Eftersom hon vanligtvis ligger rätt lågt i temp, 36,7°C, så kom veterinären ut. Hon var inte förstoppad så det gavs febernedsättande, kramplösande och några liter dropp för att hon inte skulle bli uttorkad. 

Lördag morgon och fortfarande feber, det var bara att ringa veterinären och de ville att vi skulle kolla om Ultuna hade någon box ledig på isoleringen, det hade de inte just då men de höll på att sanera en box. Så veterinären kom ut till oss igen, samma saker gjordes som på fredagen, men nu försökte de även att ta ett prov med bukvätska för att se om hon hade någon inflammation. De fick inte ut någon vätska alls vilket var bra. Odessa blev lite bättre av febernedsättande men det varade bara någon timme.

Ultuna kontaktades ännu en gång och nu var boxen klar så det var bara till att lasta prinsessan och åka dit. Hon var så jäkla duktig och gick på transporten på andra försöket, stod som ett ljus hela vägen.

När vi kom fram fick hon gå in i sin box och iom att vi var på isoleringen då fick jag och Micke vänta med henne i den tills de spritat undersökningsrummet. Hon tempades och hade 40,2°C i feber. Dropp sattes in fort och undersökningar gjordes, lilla gumman var så sjuk men lät ändå inte veterinären kolla hennes mun. Jag fick däremot röra så veterinären kunde få se. Just att veterinären valde att göra på detta sätt istället för att stressa henne gjorde mig väldigt glad.

Proverna som togs visade inget konstigt, så nu inväntar vi labbets resultat på om det kan vara anaplasma.

Odessa är kvar på Ultuna och det känns tungt att inte ha henne hemma. Det var hemskt att köra med en tom transport hem. 


Året började inte riktigt som tänkt

Tisdag, 10 januari. Veterinären kom ut för rinnande ögon efter att Maali stått och blundat med båda ögonen i hagen. Besöket tog drygt en timme. Mycket irriterad i vänster öga och irriterad i höger. Båda ögonen fick färg i för att markera för herpes-infektion och skador på hornhinnan. Båda var negativa. Båda ögonen topsades och provtagning gjordes. Maali förskrevs Flunixin (2 påsar, en gång per dag i 15 dagar, för att hindra djupare infektion i ögat), Fucithalmic (2 gånger per dag, ögonsalva för lindring av lokal infektion) och Isoptoatropin (2-3 gånger per dag, pupillvidgande droppar för att pupillen inte skulle ”knipa” och riskera att fastna).

Fredag, 13 januari kunde provsvaren bekräfta mycoplasma-infektion i vänster öga. Fucithalmic byttes ut mot Chloromycetin ögonsalva, 3-4 gånger per dag, som är mer effektiv än den tidigare bredspektra-salvan. Total behandlingstid beräknades till ca tre veckor från första veterinärbesöket.

Fredag, 20 januari var det återbesök. Båda ögonen var nu avsevärt mycket bättre och tårflödet hade upphört helt. Fortfarande viss kvarstående irritation i vänster öga, men marginellt jämfört med tidigare. Nya färgprover gjordes och fortfarande negativt. Tops i vänster öga. Senare under eftermiddagen bekräftade provsvaren att mycoplasma-infektionen var borta. Fortsatt behandling med salva till och med sista januari. Symptomfri sedan ungefär en vecka efter besöket, dock fortfarande viss pupillförstoring från ögondropparna.

Söndag, 29 januari. Något skrämmer brudarna i hagen så att någon (Iza?) springer igenom brädstaketet och Maali trampar sig mitt fram på vänster bak, precis under kotan. Ingen större fara, som tur var, men behandling med Microcid, antibakteriell kräm och immobiliserande omslag första två dagarna. Därefter mindre omslag. Sedan 1 februari utan omslag.

20170129_150344

20170129_154110

Ett blankt blad

Ja gott folk, nu har vi ett nytt år och som alla vet så är det som ett nytt blankt blad. Vem vill inte fylla sitt nya år med så många positiva saker som möjligt? Frågan är om det ens är möjligt att vända vardagsbekymmer till enbart positiva känslor? Går det att vända en lång negativ period till positiv erfarenhet på en enda dag? Det kan vara lättare sagt än gjort, men nu gör vi ett försök!

Med det nyligen avklarade nyåret i bagaget känns det ljust och nu finns det en känsla av hoppfullhet med i bilden. Nu har jag en planering för min och Maalis träning, och det känns bra att börja vårt nya år tillsammans.

maali-01

 

Nu var det ett tag sedan

Tiden går fort fast man har tråkigt, nä skämt åsido så har de senaste månaderna varit rätt tunga. Slutade med medicinen och blev katastrofalt dålig, provade två andra sorter som inte fungerade bra alls. Så nu är jag tillbaks på den första medicinen igen, ångesten och allt sådant är mycket bättre på denna men den stora nackdelen är tröttheten. Hellre trött än nattsvart i sinnet, fy f*n vad tungt det varit alltså.
Jag går fortfarande till psykologen i Stockholm som jag tyckte var så bra. Vi har haft ett rehab-möte med chefen och FK, dock kom de bara fram till att jag var för dålig för att arbeta och att min psykolog skulle skicka in en remiss till psykiatrin, det blir den tredje som skickas dit nu eftersom de inte verkar tycka att jag är nog dålig fast jag nu varit hemma i två år… förjäkligt! Hade jag fått rätt hjälp direkt så hade jag varit tillbaks i arbete sedan länge, det kom dom dock fram till på rehab-mötet.

Hästarna fick besök av tandläkaren härom dagen men det tänkte jag skriva lite mer om i ett annat inlägg. Just nu går de bara i hagen, vi har inte fått på snösulor och de får styltor. Var riktigt peppad för någon dag sedan och satt upp på Maali för att skritta lite på vägen, det blev en kort tur eftersom hon höll på att dra omkull när hon halkade.

Här är årets gran

3 steg i galopp

I skymningen gav vi oss ut jag, Maali och Micke. Jag hade en önskan idag och det var att prova på att galoppera. Innan vi drog ut så fick jag lite peptalk av finaste Katarina som har sin Akhal-teke Muar. Katarina har ridit galoppörer sedan innan och hon hade en del råd att delge mig. Tack gumman!

Glada i hågen traskade vi iväg till vallen som ligger precis bredvid hagen. Maali kändes rätt avslappnad, glad och lite nyfiken, öronen framåt och lugna steg. Det var sen lite senare när vi travade som stressen kom över henne. Traven var blad det sämsta jag varit med om och våra 3 steg i galopp var katastrofalt dåliga. Hon bet tag i betett och ville springa åt vänster, jag däremot ville till höger… Ja ni kan tänka er vilket under det var att jag satt kvar… Hahaha!
Gullgumman blev stressad av hela grejen och trixade runt med bettet så tungan låg över, antar att det berodde på att jag fick lov att ge ledande tygeltag. För just den grejen har hon inte gjort på länge, lagt tungan över bettet.

Ja ja, nu har jag i alla fall provat och nu backar vi tillbaks något steg. När hon känns trygg och fin i traven så kan vi kolla på galoppen igen, hon har mycket i bagaget min lilla tjej. Det jag önskar allra mest nu, är att vi ska kunna rida ut och bara njuta och att hon blir trygg med bettet igen så hon har tungan under, annars får jag hitta på något annat.

10 st nya gråa hårstrån idag då… hahaha! Jag har ingen som helst lust att rida eller ens vara på vår lilla ridbana just nu, så därför rider vi bara ut för tillfället.

Har lite funderingar om att kolla med de som har travbana här i krokarna och se om man kan få hyra in sig någon gång i veckan. Hur roligt skulle inte det vara?
En preppad fin bana där man kan jogga lite och hästarna får jobba lite mer med kondition och framförallt får de sträcka ut.

Sen håller vi även på att kolla efter ett ridhus i närheten där vi får löshoppa och rida dem. Många drömmar, det börjat bli dags att transportträna dem alla också.