Folk säger ofta att Akhal-tekeer är envisa och bestämda och dagen då Maali skulle skos för första gången hos oss fick vi verkligen erfara det.
När vi tog in hästarna så följde de glatt med, i boxen åt de kraftfodret och höet. Det var lite senare när Maali skulle ställas upp för att skos som hon tjurade ihop och tvärvägrade.
Hon skulle inte gå ifrån sin mat. Efter att ha snurrat några varv i boxen så mutade vi ut henne med en morot tillslut, fint första intryck hovslagaren fick.

Eftersom hon var barfota när hon kom och vi egentligen inte visste om hon någonsin varit skodd, valde vi att bara sko i fram denna gång. Det var aldrig något alternativ att ha henne oskodd eftersom hon ömmade jättemycket på den hårda marken.

Skoningen i sig gick helt ok, hon provade att dra åt sig benen några gånger och hoppade runt lite. Men på kom skorna iaf och fint blev det.
(Några veckor senare tog vi bakhovarna men då kom hon ihåg och visste vad det handlade om så då var hon jobbigare, försökte lägga sig och hålla på. Tur att hovslagaren har ett otroligt tålamod.)

När Maali var skodd kollade jag till Odessa och såg att hon var hängig, lämnat sitt insläppshö hade hon även gjort och det är inte ett normalt beteende för henne. Vi kände under täcket och hon var jättevarm, fort av med täcket och sedan ta tempen.
Hon hade 40,3 grader, det var bara att slänga sig på telefonen och ringa ut Ambulatoriska.

Det hela var väldigt märkligt, för i hagen visade hon ingenting och när hon kom in kastade hon sig ivrigt över sin kraft. Sedan blev hennes allmäntillstånd sämre och hon blev helt sänkt. Hon gick från att vara ett mycket alert kontrollfreak till att bara stå och hänga.

Odessa jättesjuk
dsc_0571

Maali tempades också och hon hade 39,3 grader, vilket inte märktes överhuvudtaget för hon var som vanligt. Förvirringen var stor eftersom jag dagen innan haft ett av de bästa ridpassen någonsin med Odessa.
När veterinären kom och tempade Odessa hade hon 41,3 grader och Maali 38,8. Hon sprutade Odessa med febernedsättande och vi fick febernedsättande att ge under morgondagen. Det togs även blodprov på henne, dock inte på Maali. Jag måste säga att veterinären var väldigt bra: lugn, sansad och trevlig.

Efter sprutan med febernedsättande åt Odessa mer eller mindre som vanligt vilket var skönt att se.

Hela vägen ut till stallet morgonen efter kände jag mig nervös för att Odessa skulle ha fått hög feber igen, men det hade jag inte behövt oroa mig för.
När vi klev in så möttes vi av två tjejer som var pigga och glada.
Båda tempades, Odessa hade 36,6 grader och Maali 36,7.
Jag ringde veterinären och pratade lite, hon var förvånad över att det gått ner så pass mycket även på Maali och tyckte att det var bra.

Månaden som följde hade de febertoppar då och då vilket resulterade i att man även tog blodprov på Maali. För mig blev det en stress att åka ut till stallet och att inte veta om de skulle vara ok eller ha feber, dock blev den aldrig så hög som första gången när Odessa hade 41,3 grader.

Proverna visade inga konstigheter alls och man satte aldrig in någon riktig behandling.
Dock så missade både vi och veterinären att det längst bak i Maalis pass fanns skrivet att hon blivit testad negativt för EIA – Infektiös anemi.

Feber-tavlan (vi tog tempen och skrev upp hur länge som helst för att inte missa något)
2013-12-11 14.33.13
2013-12-22 21.14.37

Annonser