Del 3 av 5.

  • När man övar böjning och ställning kan man inte gå direkt från höger till vänster eftersom ligamentet i nacken inte kan hamna rakt. Det finns alltså för ”vanliga” hästar inget läge som kan anses vara helt rakt. Experiment har visat att endast högt utbildade hästar kan komma till vad som kallas ”rakt”. Lägre skolade hästar måste därför tillåtas rakrikta för att sedan byta ställning.
  • När man från marken använder spö som innerskänkel vill man att hästen ska korta innermuskulaturen och böja sig. Spöet ersätter ryttarens innerben, vad som kan kallas för ”böja sig runt sig själv-benet”.
  • Longeringen ger utrymme att låta hästen utföra rörelser ”från marken” på det sätt som är naturligt för hästen. I och med att hästen får denna möjlighet kan den röra sig i den hastighet balansen tillåter.
  • Arbete med handen är då man har kontakt med hästen med handen. Detta arbete används som primär hjälp från marken. Tygeln ska inte förväxlas med handen; det är två helt olika hjälper med olika uppgifter.
  • Syftet med markarbete och longering är att förbereda hästen på att bära upp både sig själv och sin ryttares vikt.
  • Den enda naturliga hjälpen är balans. Något som är naturligt för oss människor, så pass att vi inte ens tänker på det, men ändå är det så många som inte förstår att samma sak gäller för hästarna. Är vi inte i balans i oss själva på hästen, kommer hästen ha mycket svårare att hitta sin egen – och din – balans.
  • Två sätt att lära sig sitsen:
    1. Stanna uppe
      Man ska lära sig sitta kvar utan hjälp av sadel. Känna hästen och lära sig hur balans känns.
    2. Rörelse
      Sitt kvar genom att känna rörelsen och följ med hästens rörelser. Att många misslyckas är för att många sitter emot hästen.
  • Skillnaden mellan en dålig och en bra ryttare är att den bra ryttaren kan leda hästen som i en dans. Den dåliga ryttaren kan snarare liknas vid någon som knuffar ett kylskåp över köksgolvet.
  • Lättridning kan för vissa hästar vara räddningen att hitta balans i trav. För andra hästar kan det vara katastrof och de kommer inte hitta balansen. Därför måste man som ryttare kunna känna om de hjälper man gör faktiskt fungerar.
  • Syftet med lätt sits, då ryttaren med överskänklarna (låren) lyfter sätet något från hästryggen, är att ryttarens vikt ska fördelas mer över revbenen. Tanken är att ryggen ska kunna sträcka ut. Många ryttare använder stigbyglarna för att utföra detta (lättridning) och det i sin tur gör att din hela vikt pressas ned i framänden av sadeln. Detta i sin tur gör att hästen kan få ryggproblem. Stigbyglarna är till för att hålla fötterna ”vakna”, inte för att lägga vikten i.
  • I öppen sits låter man vikten gå hela vägen genom sittbenen till hästen. Ska användas till hästar som sänker bakdelen. Man får dock se upp eftersom trycket mot hästens rygg genom sittbenen kan bli väldigt högt. Ryttarens vikt kan därför fördelas genom att titta något nedåt.
  • Skolhalten (flytta tyngdpunkten bakåt) kommer visa vad hästen behöver för utbildning, beroende på hur de olika lederna i bakbenen reagerar. För att se det måste man själv vara en mycket bra lärare och ha mycket erfarenhet. Man måste också vara realistisk och inse hästens fysiska begränsningar. Man kan t.ex. aldrig lära en shetlandsponny att hoppa 1.80. Kan man genom kroppsspråket flytta vikten framåt och bakåt i skolhalt, så har hästen förstått hjälpen även om det bara är en mycket liten reaktion.
  • När man övar mot skolskritt, skritt då diagonala fram- och bakben lyfts samtidigt och lika mycket, används spöet precis innan bakhoven du vill påverka lyfts. Timingen är viktig för man vill fortfarande att hästen ska lyfta ”av sig själv”. Målet är att korta av bakåtskjutet och tidigarelägga benlyftet. Detta ställer stora krav på hästen och är mycket ansträngande. Man brukar behöva göra två touchéer, en för att lyfta hoven tidigare och en för att hästen ska föra hoven framåt och inte bara uppåt.
Annonser