Del 5 och den sista delen.

Slutreflektioner

Det finns saker man som lärare inte kan lära ut. Ett exempel på det är känsla. Man kan förklara en känsla och berätta när känslan bör uppstå, utsätta eleven för en situation och fråga om känslan. Det går dock inte att lära någon att känna.

Det är inte självklart att talang betyder att någon är bra. Säg att talang ger en de första tio procenten. Om det i början går jättebra för att man har talang och det sedan stannar upp och blir svårare så är det mer sannolikt att den som hade de första tio procenten ”gratis” slutar kämpa än den som får kämpa från början. Resan är vad som ska vara målet, själva utbildningen ska vara det roliga; det slutgiltiga målet, slutprodukten, är ju graven.

Vårt moderna samhälle har de senaste 70 åren utvecklats i riktning bort från djuren. I Stockholm i början av 1900-talet kunde man se och höra hästar överallt, hela tiden. Inga, eller få, varu- och persontransporter skedde med andra färdmedel. Hästar användes för att bruka jorden och för att driva både industri och krigsmaskineri.

När samhällets utveckling sakta men säkert gick mot stora städer drevs djuren bort. Människan gick från att leva i samförstånd med hästar och andra djur, till att leva i en sluten bubbla där hon är så högmodig att hon tror att hon äger jorden. Genom förlusten av djuren har vi även i många avseenden förlorat vår mänsklighet.

I dagens samhälle är det inte tillåtet att närma sig ett barn på samma sätt som man närmar sig ett djur, många känner mer empati för en hundvalp än för ett gråtande barn. I vad som borde kunna kallas ett normalt samhälle skulle människor hopa sig för att tillsammans försöka hjälpa det gråtande barnet.

Det är också ”status” att köpa saker för pengar man inte har, bara för att imponera på folk man inte tycker om.

Avsaknaden av djur har gjort att människor i dag i många fall inte vet hur man ska reagera på ett djur, hur man ska förhålla sig. I dag kan de flesta inte ens se om en häst är rädd eller har ont.

Hästar har fler ansiktsuttryck än en schimpans. Ändå har vi människor lättare att läsa schimpansens ansiktsuttryck, bara för att de påminner mer om våra egna. En häst är alltså otroligt uttrycksfull, men många ser det inte. Hästar kommunicerar i huvudsak genom kroppsspråk, energier och dofter. Vi människor tror att vi kommunicerar i huvudsak genom tal, men faktum är att det mesta av vår kommunikation sker genom kroppsspråk och intonation.

Slutsatsen blir naturligtvis att det i sådana fall inte spelar någon roll hur vänliga vi vill vara mot hästen om vårt kroppsspråk signalerar aggressivitet, osäkerhet, rädsla och så vidare.

I våra dagliga liv tar vi på oss olika hattar för olika uppgifter. Vi går in i olika roller beroende på vilken situation vi befinner oss i. På jobbet har man en roll som kräver att man beter sig på ett visst sätt. När man går till gymmet iklär man sig en annan roll, och när man kommer hem iklär man sig ytterligare en annan roll. Vi lever stora delar av våra liv bakom masker, och inte gör det ont att få en smäll på sin mask.

Vem är du? Egentligen. Är du det rädda lilla barnet? Är du den onda häxan? Det spelar ingen roll vilken mask du tar på dig, eller hur många. Hästen kommer genomskåda dig. Den ser dig för den du verkligen är. Ditt riktiga jag.

Se dig i spegeln. Försök se dig som hästen ser dig. Försök se dig själv som du är tillsammans med din häst.

Vågar du vara lika öppen, ömsint, tålmodig och pedagogisk mot dina medmänniskor? Vågar du vara lika bestämd, tydlig och lugn när en situation spårar ur?

En häst utan ryttare är fortfarande en häst. En ryttare utan häst är bara människa. Genom hästen lär vi känna oss själva.

Våga vara dig själv.

Lite och rätt är bättre än mycket och fel.

Annonser