Det var inte planerat att jag skulle pausa uppdateringen här, men hur klyschigt det än låter så gick tiden för fort och dagar blev till veckor… Sommaren har varit kort och intensiv, min älskade mormor blev väldigt sjuk dagarna innan min familj gick på semester och allt stannade upp i samband med det.

Hennes begravning var i förra veckan och det var nog egentligen först då som det sjönk in. Samtidigt som det känns som att man kan andas igen nu när hon fått somna in, så är det väldigt mycket sorg som ska tas hand om. Om det enbart vore min egna sorg så hade det varit så mycket lättare.

Självklart har det även hänt bra saker, en sådan är att jag ridit ut på Maali utan att åka av och utan någon stress. Hon skrittade på så nöjt att jag till och med travade vid två tillfällen.. en fantastisk milstolpe som jag hade svårt att tro skulle vara genomförbar. Det är verkligen så som man ofta säger; att tid löser det mesta. Nu är tanken att jag bara ska skritta ut utan krav en period, min skalle har tydligen bestämt sig för att glömma allt bra den lärt sig de senaste åren och det är frustrerande att ha glömt bort allt, även det som tidigare varit ”lätt”.
För tre veckor sedan så började jag även att jobba lite smått igen och det är så skönt, jag behöver jobbet för att må bra. Klart att jag har dagar med återfall och extrem trötthet, allt handlar nog om att jag ska lära mig mitt nya ”jag” och inte falla tillbaka i stress.