Att Odessa inte finns längre har dragit ner mig i en rejäl svacka. Det har tagit månader innan jag kunnat gå ut i stallet utan att bryta ihop. Hennes vackra huvud var det första man såg när man kommit igenom syrenhäcken. En sådan liten sak som att sudda ut hennes namn och foderstat ifrån whiteboarden tog tid och gav ordentlig ångest, så slutgiltigt och hemskt. Micke tömde hennes box lite i taget, när väl dagen kom och den stod där tom så grät vi. Jag tror inte att någon av oss någonsin har gråtit så mycket som vi gjort sedan vi fick beskedet, känslan av att inte fått krama om henne en sista gång, att få veta på telefon att hon var borta… nä fy fan!

Vi fantiserade länge om att veterinären råkat ringa fel ägare, men när hennes grimma och svansfläta kom hem igen så insåg vi att det var kört.

Jag har inte klarat av att skriva om det här, sorgen har kvävt oss och all ork har försvunnit. Min älskade vackra Odessa.

Hon har sitt träns, svansfläta och makulerade pass i ett skåp i vardagsrummet. Hon har till och med fått sin namnskylt uppsatt på vitrindörren.

Älskade vackra, busiga och kloka tjej


 

Annonser